Det finns en genre inom fotografin som kallas gatufotografi, en slags dokumentärfotografi med visst mått av nostalgi. Kända fotografer som Christer Strömholm, Henri Cartier-Bresson och Weegee har hyllats för sina insatser inom gatufotografin. Jag ägnade mig åt gatufotografi en natt på rue Daguerre i Paris, och det finns en anledning.
In English
This story is written in swedish, my native language. If you don’t understand, it´s all about street photography in Paris a cold oktober night 2018. All pictures taken with Olympus OM-D Pen F och Zuiko 25 mm 1,2.
Olympus Pen F med Zuiko 25 mm 1,2. 1/40 sec och bländare 1,8
Egentligen kapitulerar aldrig Paris för natten. Kvällen övergår i natt och parisarna ger sig ut för att äta middag. En middag som äts under ordande former och under flera timmar. Sedan flanerar man hemåt, stannar till på en bar och tar ett glas vin, byter några ord med vänner man känner och vänner man inte känner. Det är då jag går ner från hotellets fjärde våning och påbörjar min gärning som gatufotograf.
Olympus Pen F, Zuiko 25 mm 1,2 1/50 sekund och bländare 2,9, 800 Asa
Det är många som är i rörelse på rue Daguerre timmarna efter midnatt. Just den här natten drar ett fint regn in och nattvandrarna kurar inne på barerna. De som inte måste ta en Gauloises, förstås. De tvingar sig ut i regnet för att njuta den franska cigaretten. När det ettriga surrandet från skotrarna lägger sig är det bara lugnt ett par timmar innan sopbilen kommer och lugnt rullar rue Daguerre i östlig riktning med en kö av uppgivna bilförare som insett att de inte kommer förbi och alla försök att stressa sopgubbarna med signalhornet bara skulle resultera i att de tar ännu längre tid på sig.
Olympus Pen F, Zuiko 25 mm 1,2, 1/320 sekund, bländare 5,0, 800 Asa
Sopbilen rundar sista kvarteret och svänger in på Avenue du Général Leclerc precis i gryningen, förmodligen utan att någon har en tanke på att de just då kör ovanför Paris katakomber med otaliga dödskallar uppradade på ett bisarrt sätt några meter under järnvägsstationen Denfert-Rocherau som ligger just i den här korsningen.
Olympus Pen F, Zuiko 25 mm 1,2 1/125 och bländare 3,2, 800 Asa
Bilkön löses upp och bageriets lampor tänds upp. Från bageriet sprids doften av nybakat bröd och utanför går en av bagarna och sopar bort smuts och vatten från trottoaren. När han är klar med det går han in och hämtar nybakade pain riche och lite andra bröd som snyggt och prydligt radas upp i ett glasskåp utanför för att locka kunder. Lite längre västerut tänds lamporna hos fiskhandlaren och två småmuttrande män börjar fylla lådorna i disken med allt vad havet har att erbjuda från gula plastbackar som levererats i arla morgonstund innan sopbilen blockerade vägen.
Olympus Pen F, Zuiko 25 mm 1,2, 1/320 sec, bländare 5,0 800 Asa.
På väg tillbaka till hotellet, som heter Hotel Telemaque och även det ligger på rue Daguerre, hinner jag passera några stängda antikvariat med böcker om parfym och Tintin innan jag köper en pain riche och övertalar portiern om att plocka fram en engångsburk med smör, en dito med marmelad och en liten kanna varmt kaffe och en lika liten kanna varm mjölk till dagens första Café au lait.
På rummet noterar jag att elementen är lika kalla som när jag tog en stunds nattvila vid tvåtiden, trots att jag skruvat upp dem till max. Det ska inte vara kallt i Paris i oktober, sa portiern, men det är kallt.
Jag kikar på nattens bilder som alla är tagna med ett ljusstark normalobjektiv. Zuiko 25 mm 1,2 på en Olympus Pen F. En modern digital spegellös kamera med en liten sensor som kallas Micro 4/3. En äkta gatufotograf med ambitioner att leva upp till vad mästarna gjorde under mitten av 1900-talet hade valt en Leica M med Summicron 35 mm 2,0. Den ljuskänsliga sensorn i Olympusen och det fina objektivet ger mig dock betydligt bättre kvalitet i nattmörkret än vad jag kunnat få med en Leica med Tri-X svartvit film. Dessutom är autofokusen snabbare och säkrare än Leicans klassiska mätsökare.
Olympus Pen F, Zuiko 25 mm 1,2 1/125 och bländare 3,2, 800 Asa.
Så slutligen till frågan om varför jag just valde rue Daguerre.
Jo, utan den mannen hade herrar Strömholm, Cartier-Bresson och jag själv kanske förblivit anonyma hantverkare i en annan bransch utan att kunna delge omgivningen berättelser i form av dokumentära bilder. Fransmannen Louis Jacques Mandé Daguerre uppfann nämligen den första fotografiska emulsionen som gick att fixera 1837. Något som den franska regeringen beskrev som ”en gåva till den fria världen” vid en ceremoni 19 augusti 1839. Visst är han värd att få en gata uppkallad efter sig.
Olympus Pen F, Zuiko 25 mm 1,2 1/125 sekund och bländare 2,8, 800 Asa.
Olympus Pen F, Zuiko 25 mm 1,2 1/20 och bländare 1,2, 800 Asa.
Olympus Pen F, Zuiko 25 mm 1,2 1/320 sekund och bländare 5,0, 800 Asa